Klagshamn

      

Tygelsjö och Västra Klagstorp var två grannförsamlingar i Oxie Härad. Församlingarna bildade ett  pastorat. Kyrkorna låg, som idag, i de östra delarna, med bysamfälligheten runt omkring sig.     


Jämsides sträckte sig de båda långsmala socknarna mot väster och Öresund. Mellan kyrkbyarna och sundet låg gårdarna utspridda mellan bördiga åkrar. Längst i väster bredde strandmarken ut sig indelad i långsmala remsor, där varje gård ägde sin del. Från öster till väster gick vägar, som förband kyrkbyarna med strandmarken. I öster fanns landsvägen till Malmö. Någon väg till Limhamn fanns inte ännu.        

Någon gång i slutet av 1800-talet blev bonden Lars Hermodsson uppmärksammad på att det fanns gott om kalk på markerna som kunde omsättas i pengar och ge gott om arbetstillfällen. Kalk hade tidigare använts till husbehov för jordförbättring etc och brändes på ett enkelt sätt, men nu talads det om  kalkbrytning i större skala.       


Ca 1880 startade kalkbrytningen och då grävdes det första kalkbrottet eller den s k kalkgraven som idag är känt som ”lilla” kalkbrottet. Företaget fick namnet Klagstorps Kalkbruk och blev traktens första indstriella verksamhet. Kalkprodukterna forslades med häst och vagn till järnvägsstationen i Tygelsjö. På vintern fick man skifta till släde. Från Tygelsjö forslades produkterna vidare till Malmö och Trelleborg för vidare befordran till andra delar av landet.


Det räckte inte med att gräva ett kalkbrott utan nu byggde Lars och hans söner även en kalkugn för att rationellt kunna bränna kalken. Nils, en av sönerna blev förman för ugnen.



1891-1892

Det uppstod problem med transporterna till Tygelsjö och det blev inte bättre av att Tygelsjöborna trilskades med att inte hålla vägen i körbart skick. Det skulle behövas en järnväg mellan Klagshamn och Tygelsjö och en hamn för utskeppning av kalken med båt. Kusten längs Öresund var mycket långgrund och djupet var inte farbart förrän några kilometer ut i sundet. Men ett förslag på en lastbrygga långt ut i vattnet, varifrån man kunde lasta och lossa skutor presenterades 1892. En järnväg skulle också anläggas på bryggan och fortsätta upp till Tygelsjö och därmed skulle företagets transportproblem lösas. Det var stora planer och Lars, med sönerna Anders, som skötte administration och försäljning och Nils, som skötte kalkugnen hade dock inga möjligheter att realisera planerna.

 


1896

Rörelsen hade 16 anställda, när det såldes till Faxe kalkbrud i Danmark. För det danska företaget passade det att ha en parallellverksamhet på svenska sidan sundet. Men förslaget på en lastbrygga ut i sundet ansågs inte räcka. Att muddra upp en hamn och anlägga en udde ut i sundet för järnvägen ansågs nödvändigt. Kalkbrytningen skulle utökas och ytterligare kalkugn byggas. Detta betydde också att fler arbetare måste anställas.

 


1897

Nytt namn på företaget blev Klagstorps Kalkbrotts AB. Stora förändringar skedde, en bredspårig järnväg byggdes och arbetet med hamnen påbörjades och en ringugn byggdes. Vid bygget av udden användes avfallet från kalkbrottet. Ett nytt kalkbrott (”stora” kalkbrottet) hade öppnats, men avfallet från detta räckte ändå inte till utan man fick kungligt tillstånd att plocka upp stora stenar från havsbotten.

Nu kom också många arbetare till bygden från alla håll i landet. Eftersom det mest var ungkarlar som flyttade hit, var bostadsproblemen inte så stora. Bondgårdarna tog emot hyresgäster, liksom de som hade egna hus. Där kunde arbetarna få husrum och delta i familjens måltider för några kronor i veckan.

Förtjänsten för en veckas arbete var inte mer än en tia eller mindre. Företaget byggde också

arbetarbostäder, med rum och kök i bottenvåningen och ett rum på vinden. Där kunde fyra-fem man bo tillsammans och laga mat själva. Annars kunde de äta på pensionat.

 


1898

Järnvägen invigdes och station såväl som samhälle döptes till Klagshamn, vilket är förleden Klags efter Klagstorp och efterleden hamn, alltså Klagstorps hamn.

Nu insåg direktionen i Danmark att företaget inte gav det ekonomiska utbyte man tänkt sig och investeringarna hade tärt på tillgångarna. Därför såg man en utväg i att sänka kostnaderna och då i första hand lönerna. En sänkning med 25 % beslöts. Detta slog ner som en bomb bland arbetarna och en fackförening bildades och arbetarna gick för första gången ut i strejk.

 


1899-1901

Faxe Kalkbrud avvecklade sitt ägande. Det blev byggmästare C L Müller och skeppsredare Sigurd Hedberg, båda från Malmö som blev nya ägare. De båda kompanjonerna hade andra affärsverksamheter i Malmö och var gamla vänner och på Müllers kontor på Stora Nygatan i Malmö planerades den nya cementfabriken i Klagshamn.

Kalkbrottet utvidgades både på djupet och bredden och där slet arbetarna med att gräva upp kalkstenen. I sommarhetta såväl som vinterkyla arbetade de med hacka, spett, spade och skyffel och grävde bit för bit till det som så småningom blev ett stort kalkbrott. Ca 130 man var vid den här tiden anställda.

Av biprodukten flinta byggdes stationshuset och arbetarbostäder. Faxe hade strax innan försäljningen anställt den danskfödde Julius Gad som platschef. Han kom från en anställning i Blekinge och var hemma  i bergshantering. Han fortsatte nu som disponent under de nya ägarna, som själva bara sporadiskt  besökte Klagshamn.

Disponent Gad blev en legendarisk figur, som satte sin prägel på händelserna i Klagshamn. Han var kunnig, driftig, rationell och arbetsam med ett skiftande humör. Han ställdes också inför många strider och konflikter.

När fabriken skulle byggas behövde murarna hantlangare och deras lönekrav framställdes genom fackföreningen. Müller var av uppfattningen att det bara var yrkesarbetare som kunde tillhöra fackförening. Hantlangarna gick ut i strejk och Gad fick i uppdrag att ta folk från kalkbrottet i stället.

Detta gick dock inte kalkbrottsarbetarna med på. Strejkbrytare värvades, men dessa vägrade murarna arbeta med. Då utlystes lockout.

 


1902

En lång och segsliten konflikt utbröt. Det rörde sig om rätten att tillhöra en fackförening. Man lyckades få tag på tillräckligt med strejkbrytare för att arbetet med fabriksbygget kunde fortskrida, trots att kvaliteten på arbetet inte alltid blev den bästa. Ofta visste inte de nyanlända strejkbrytarna om konflikten, men informerades av de friställda arbetarna. De nyanlända hade fått fri resa till Klagshamn, men fick själva betala återresan om de inte ville stanna som strejkbrytare. Det hände då att fackföreningen betalade hemresan.

Så småningom löstes konflikten och arbetarna fick behålla sin föreningsrätt. När fabriken stod färdig kunde Klagshamn ståta med en av Europas modernaste cementfabriker för leverans av Portlandcement till kunder över hela världen.

 


1903

Den 25 april detta år invigdes fabriken. På järnvägsperrongen spelade en mässingsorkester när de prominenta gästerna anlände. Det var representanter för Malmö stadsfullmäktige, Malmös förvaltningar, järnväg, hamn etc. Där var också industrirepresentanter, köpmän, byggmästare och journalister.

Deltagarna bjöds på förfriskningar och vid återkomsten till Malmö bjöds på festmåltid på Grand Restaurang Hippodromen.

Nu hade arbetsstyrkan ökat till ca 300 personer. Det bildades familjer och barnafödandet ökade. Det byggdes nya bostäder, skolor och sjukhus.

Bolaget fick också behov av nya byggnader. Ett nytt kontor byggdes norr om nuvarande Badvägen. Det togs i bruk 1905. En villa med stor trädgård byggdes som tjänstebostad till disponent Gad i närheten av järnvägsstationen. Ett hotell uppfördes där gäster och besökande kunde bo och där man kunde representera. En källarmästare ansälldes, som med sin familj tog hand om krögeriet. I hotellet fanns också en ”bakficka”, där man för en billig peng kunde få en bit mat och en sup. På Månsans krog, som funnits sen tidigare, kunde enkelt folk slå runt.

 


1904

Klagshamns andel av den svenska cementmarknaden var nu 17 % av den totala produktionen.

 


1906

Detta år uppfördes en röd träbyggnad, där man tillverkade råsprit. Det blev ytterligare en fabrik i samhället med stickspår till järnvägsstationen. Produktionen av sprit lades så småningom ner och bestod i stället av jäst och under 1940-talet även av surkål. Fabriken, belägen där nu Strandskolan ligger blev i början av 1970-talet övningsobjekt för Malmö Brandkår och brann ner till grunden.

Detta år uppfördes också en kalksandstensfabrik på norra sidan av hamnområdet. Tillverkningen av kalksandsten upphörde under andra halvan av 1920-talet.

 


1907

Året präglades av stagnation och arbetsbrist. Bröllopen blev många eftersom gifta arbetare fick förmånen att stanna kvar. Klagshamns Folkets hus invigdes.

 


1908

I Malmö hamn sprängdes logementsfartyget Amalthea, på vilket engelska strejkbrytare var inhysta och en strejkbrytare dödades. Dådet utfördes av Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern, som alla dömdes. Dynamiten som användes hade stulits i sprängämnesförrådet i Klagshamn. Förrådet var beläget på strandängarna väster om nuvarande Lagunavägen, där det idag fortfarande finns rester av byggnaden.


 

1909

Storstrejk och lockout! Snart stod i stort sett hela landet stilla. På sommaren nådde strejken Klagshamn och landsfiskalen med två ridande poliser avpatrullerade samhällets vägar.

Arbetarna höll strejkmöte varje dag i Folkets hus. Alla fackförbund var inblandade och det fanns en rik samling av fackföreningar i Klagshamn. Så småningom återgick allt till det vanliga och någon sänkning av lönerna blev det inte.


 

1910

Detta år började vägen mellan Klagshamn och Limhamn byggas.


 

1911

En oljefabrik anlades i hamnen. Den skyddande betongmuren finns ännu kvar. Efter en femårsperiod flyttades rörelsen till Danmark.


 

1912

Första bussen, med järnhjul, trafikerade den färdigställda vägen till Limhamn.



1915

Piren i hamnen breddades till 20 m och hade plats för både dubbelt järnvägspår och väg.

Hamnen muddrades till 5,1 m djup.


 

1916

Produktionskapaciteten i cementfabriken ökades i och med att två ugnar förlängdes till 30 m.


 

1918

Midsommarafton detta år brann cementpackningsladan ner till grunden. En ny byggdes, liksom de två stora cementsilos som blev fabrikssilhuetter och finns kvar i dag. Kostnaden för silosarna var 40.000 kr.

Detta år avled en av ägarna, skeppsredaren Sigurd Hedberg.


 

1920

Den andre ägaren lämnade bolaget, vilket medförde att även platschefen Julius Gad lämnade bolaget och flyttade. Göteborgs Bank blev ny intressent och tillsatte Ivan Olsson som ny direktör.


 

1922

Företaget omorganiserade och bytte namn till Klagshamns Cementverks AB. Till direktör och platschef utsågs överingenjör Axel Edgren.


 

1923-1924

Den värsta efterkrigstiden hade ebbat ut och man började komma i normala levnadsbanor. Många satsade på egna hus och området längs Möllevägen och väster om Klagshamnsvägen växte upp.

Den tredje fabriken på hamnen byggdes, där man tillverkade gasbetong, ett nytt byggmaterial.

Tillverkningen var igång under knappa tio år.


 

1929

Under 1920-talet producerades 40-50 tusen ton cementklinker per år. 1929 inleddes en ny storsatsning för att stärka och klara konkurrensen. En ny ugn, 82 meter lång, anlades plus ny cement- och kolkvarnsanläggning. Förbättringarna fick dock icke avsedd effekt, utan man tvingades inleda förhandlingar med Skånska Cement AB.


 

1930

Den ekonomiska situationen förvärrades och bolaget kunde inte klara sig av egen kraft. Göteborgs Bank tillsammans med Skandinaviska Kredit AB intecknade nu egendomar, hamn, kalkbrott och fabrik för 2,5 miljoner och dessutom lösegendom för 1,5 miljoner. Det blev inte mycket bättre av att landet redan vid årsskiftet 1930-31 drabbades av en ny kris, vilken gjorde att byggandet och därmed cementförbrukningen minskade.


 

1931-1933

Konkurrensen från utlandet ökade.


 

1934

Den 28 april övertog Skånska Cement AB rätten att nyttja Klagshamns Cementverks fastigheter. Syftet var i första hand att lägga ner rörelsen.

En kommitté med två arbetstagarrepresentanter och två ledamöter från kommunfullmäktige tillsattes.

I maj 1934 uppvaktades direktionen i Göteborgs Bank och dagen före Cementbolagets bolagsstämma, sammanträffade den tillsatta kommittén med bolagsstyrelsens ledamöter. Kommittén beslöt att uppvakta Länsstyrelsen och socialminister Gustav Möller.

Genom ett regeringsingripande i september utlovades fortsatt drift 3-5 år med successivt minskad arbetsstyrka. Cementtillverkningen lades ner, men kalkbrytningen ökades och skiftarbete infördes.


 

1938

Nu var det oåterkalleligt slut med cement- och kalkindustrin i Klagshamn. Hela driften lades ner och en industriepok var slut.