KLAGSHAMN och dess industrihistoria         

                                                                    ( ytterligare några foto ur föreningens enorma arkiv ) 

         Tygelsjö och Västra Klagstorp var två grannförsamlingar i Oxie Härad. Församlingarna bildade ett

         pastorat. Kyrkorna låg, som idag, i de östra delarna, med bysamfälligheten runt omkring sig.    

         Jämsides sträckte sig de båda långsmala socknarna mot väster och Öresund. Mellan kyrkbyarna och 

         sundet låg gårdarna utspridda mellan bördiga åkrar. Längts i väster bredde strandmarken ut sig  

         indelad i långsmala remsor, där varje gård ägde sin del. Från öster till väster gick vägar, som förband

         kyrkbyarna med strandmarken. I öster fanns landsvägen till Malmö. Någon väg till Limhamn började

         inte byggas förrän 1910.

        Någon gång i slutet av 1800-talet blev bonden Lars Hermodsson uppmärksammad på att det fanns gott

        om kalk på markerna som kunde omsättas i pengar och ge gott om arbetstillfällen. Kalk hade tidigare

        använts till husbehov för jordförbättring etc och brändes på ett enkelt sätt, men nu talades det om

        kalkbrytning i större skala.

        Ca 1880 startade kalkbrytningen och då grävdes det första kalkbrottet eller den s k kalkgraven som

        idag är känt som ”lilla” kalkbrottet. Företaget fick namnet Klagstorps Kalkbruk och blev traktens   

        första industriella verksamhet. Kalkprodukterna forslades med häst och vagn till järnvägsstationen i  

        Tygelsjö. På vintern fick man skifta till släde. Från Tygelsjö forslades produkterna vidare till Malmö

        och Trelleborg för vidare befordran till andra delar av landet.

        Det räckte inte med att gräva ett kalkbrott utan nu byggde Lars och hans söner även en kalkugn för att

        rationellt kunna bränna kalken. Nils, en av sönerna blev förman för ugnen.

     1891-1892

        Det uppstod problem med transporterna till Tygelsjö och det blev inte bättre av att Tygelsjöborna

        trilskades med att inte hålla vägen i körbart skick. Det skulle behövas en järnväg mellan Klagshamn och

       Tygelsjö och en hamn för utskeppning av kalken med båt. Kusten längs Öresund var mycket långgrund och

       djupet var inte farbart förrän några kilometer ut i sundet. Men ett förslag på en lastbrygga långt ut i

       vattnet, varifrån man kunde lasta och lossa skutor presenterades 1892. En järnväg skulle också anläggas

       på bryggan och fortsätta upp till Tygelsjö och därmed skulle företagets transportproblem lösas. Det var

       stora planer och Lars, med sönerna Anders, som skötte administration och försäljning och Nils, som 

       skötte kalkugnen hade dock inga möjligheter att realisera planerna.

    1896

      Rörelsen hade 16 anställda, när det såldes till Faxe kalkbrud i Danmark. För det danska företaget pas

      sade det att ha en parallellverksamhet på svenska sidan sundet. Men förslaget på en lastbrygga ut i

      sundet ansågs inte räcka. Att muddra upp en hamn och anlägga en udde ut i sundet för järnvägen ansågs

      nödvändigt. Kalkbrytningen skulle utökas och ytterligare kalkugn byggas. Detta betydde också att fler

      arbetare måste anställas.

    1897

      Nytt namn på företaget blev Klagstorps Kalkbrotts AB. Stora förändringar skedde, en bredspårig

      järnväg byggdes och arbetet med hamnen påbörjades och en ringugn byggdes. Vid bygget av udden   

      användes avfallet från kalkbrottet. Ett nytt kalkbrott (”stora” kalkbrottet) hade öppnats, men avfallet

      från detta räckte ändå inte till utan man fick kungligt tillstånd att plocka upp stora stenar från

      havsbotten.

      Nu kom också många arbetare till bygden från alla håll i landet. Eftersom det mest var ungkarlar som

      flyttade hit, var bostadsproblemen inte så stora. Bondgårdarna tog emot hyresgäster, liksom de som

      hade egna hus. Där kunde arbetarna få husrum och delta i familjens måltider för några kronor i veckan.

      Förtjänsten för en veckas arbete var inte mer än en tia eller mindre. Företaget byggde också

      arbetarbostäder, med rum och kök i bottenvåningen och ett rum på vinden. Där kunde fyra-fem man bo

      tillsammans och laga mat själva. Annars kunde de äta på pensionat.

    1898

      Järnvägen invigdes och station såväl som samhälle döptes till Klagshamn, vilket är förleden Klags efter

      Klagstorp och efterleden hamn, alltså Klagstorps hamn.

      Nu insåg direktionen i Danmark att företaget inte gav det ekonomiska utbyte man tänkt sig och

      investeringarna hade tärt på tillgångarna. Därför såg man en utväg i att sänka kostnaderna och då i

      första hand lönerna. En sänkning med 25 % beslöts. Detta slog ner som en bomb bland arbetarna och en

      fackförening bildades och arbetarna gick för första gången ut i strejk.

    1899-1901

      Faxe Kalkbrud avvecklade sitt ägande. Det blev byggmästare C L Müller och skeppsredare Sigurd

      Hedberg, båda från Malmö som blev nya ägare. De båda kompanjonerna hade andra affärsverksamheter i

      Malmö och var gamla vänner och på Müllers kontor på Stora Nygatan i Malmö planerades den nya

      cementfabriken i Klagshamn.

      Kalkbrottet utvidgades både på djupet och bredden och där slet arbetarna med att gräva upp kalk- 

      stenen. I sommarhetta såväl som vinterkyla arbetade de med hacka, spett, spade och skyffel och grävde

      bit för bit till det som så småningom blev ett stort kalkbrott. Ca 130 man var vid den här tiden anställda. 

      Av biprodukten flinta byggdes stationshuset och arbetarbostäder. Faxe hade strax innan försäljningen

      anställt den danskfödde Julius Gad som platschef. Han kom från en anställning i Blekinge och var hemma 

      i bergshantering. Han fortsatte nu som disponent under de nya ägarna, som själva bara sporadiskt 

      besökte Klagshamn.

      Disponent Gad blev en legendarisk figur, som satte sin prägel på händelserna i Klagshamn. Han var kunnig,

      driftig, rationell och arbetsam med ett skiftande humör. Han ställdes också inför många strider och

      konflikter.

      När fabriken skulle byggas behövde murarna hantlangare och deras lönekrav framställdes genom

      fackföreningen. Müller var av uppfattningen att det bara var yrkesarbetare som kunde tillhöra

      fackförening. Hantlangarna gick ut i strejk och Gad fick i uppdrag att ta folk från kalkbrottet i stället.

      Detta gick dock inte kalkbrottsarbetarna med på. Strejkbrytare värvades, men dessa vägrade murarna

      arbeta med. Då utlystes lockout.

    1902

      En lång och segsliten konflikt utbröt. Det rörde sig om rätten att tillhöra en fackförening. Man lyckades

      få tag på tillräckligt med strejkbrytare för att arbetet med fabriksbygget kunde fortskrida, trots att

      kvaliteten på arbetet inte alltid blev den bästa. Ofta visste inte de nyanlända strejkbrytarna om kon-

      flikten, men informerades av de friställda arbetarna. De nyanlända hade fått fri resa till Klagshamn, men

      fick själva betala återresan om de inte ville stanna som strejkbrytare. Det hände då att fackföreningen  

      betalade hemresan.

      Så småningom löstes konflikten och arbetarna fick behålla sin föreningsrätt. När fabriken stod färdig

      kunde Klagshamn ståta med en av Europas modernaste cementfabriker för leverans av Portlandcement

      till kunder över hela världen.

    1903

      Den 25 april detta år invigdes fabriken. På järnvägsperrongen spelade en mässingsorkester när de

      prominenta gästerna anlände. Det var representanter för Malmö stadsfullmäktige, Malmös förvaltningar,

      järnväg, hamn etc. Där var också industrirepresentanter, köpmän, byggmästare och journalister.

      Deltagarna bjöds på förfriskningar och vid återkomsten till Malmö bjöds på festmåltid på Grand

      Restaurang Hippodromen.

      Nu hade arbetsstyrkan ökat till ca 300 personer. Det bildades familjer och barnafödandet ökade. Det

      byggdes nya bostäder, skolor och sjukhus.

      Bolaget fick också behov av nya byggnader. Ett nytt kontor byggdes norr om nuvarande Badvägen. Det

      togs i bruk 1905. En villa med stor trädgård byggdes som tjänstebostad till disponent Gad i närheten av

      järnvägsstationen. Ett hotell uppfördes där gäster och besökande kunde bo och där man kunde

      representera. En källarmästare ansälldes, som med sin familj tog hand om krögeriet. I hotellet fanns

      också en ”bakficka”, där man för en billig peng kunde få en bit mat och en sup. På Månsans krog, som

      funnits sen tidigare, kunde enkelt folk slå runt.

    1904

      Klagshamns andel av den svenska cementmarknaden var nu 17 % av den totalt produktionen.

    1906

      Detta år uppfördes en röd träbyggnad, där man tillverkade råsprit. Det blev ytterligare en fabrik i

      samhället med stickspår till järnvägsstationen. Produktionen av sprit lades så småningom ner och bestod i

      stället av jäst och under 1940-talet även av surkål. Fabriken, belägen där nu Strandskolan ligger blev i

      början av 1970-talet övningsobjekt för Malmö Brandkår och brann ner till grunden.

      Detta år uppfördes också en kalksandstensfabrik på norra sidan av hamnområdet. Tillverkningen av

      kalksandsten upphörde under andra halvan av 1920-talet.

    1907

      Året präglades av stagnation och arbetsbrist. Bröllopen blev många eftersom gifta arbetare fick

      förmånen att stanna kvar. Klagshamns Folkets hus invigdes.

    1908

      I Malmö hamn sprängdes logementsfartyget Amalthea, på vilket engelska strejkbrytare var inhysta och

      en strejkbrytare dödades. Dådet utfördes av Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern, som alla

      dömdes. Dynamiten som användes hade stulits i sprängämnesförrådet i Klagshamn. Förrådet var beläget

      på strandängarna väster om nuvarande Lagunavägen, där det idag fortfarande finns rester av byggnaden.

    1909

      Storstrejk och lockout! Snart stod i stort sett hela landet stilla. På sommaren nådde strejken Klagshamn

      och landsfiskalen med två ridande poliser avpatrullerade samhällets vägar.

      Arbetarna höll strejkmöte varje dag i Folkets hus. Alla fackförbund var inblandade och det fanns en rik

      samling av fackföreningar i Klagshamn. Så småningom återgick allt till det vanliga och någon sänkning av 

      lönerna blev det inte.

    1910

      Detta år började vägen mellan Klagshamn och Limhamn byggas.

    1911

      En oljefabrik anlades i hamnen. Den skyddande betongmuren finns ännu kvar. Efter en femårsperiod

      flyttades rörelsen till Danmark.

    1912

      Första bussen, med järnhjul, trafikerade den färdigställda vägen till Limhamn.

      industriepok var slut.